Ett tempel växer fram

Mullika är ordförande i Ludvikas theravadabuddhistiska förening, som hyr lokalerna i Folkets hus. Hon var med och startade föreningen för snart tio år sedan och har sett till att munkarna kom till Sverige. För att kunna ha munkar på plats i templet krävs det en förening som garanterar munkarnas uppehälle. En munk kan inte ta emot någon lön utan lever på gåvor, i det här fallet från föreningens medlemmar. Mullika och en grupp andra föreningsmedlemmar brukar förbereda mat på kvällarna, som de kan äta dagen efter. Munkarna äter bara ett mål om dagen, före klockan tolv.

– Men då är vi ju på jobbet, så vi förbereder maten till dem kvällen före. 

Efter att maten är förberedd händer det att några av dem sover över i templet. Andra dagar kommer Mullika en stund på kvällen för att delta i den kvällsceremoni som hålls i templet varje kväll.

– På kvällen brukar vi ha en ceremoni i samlingslokalen som avslutas med meditation. Ibland är vi många, ibland inte så många. Ibland leder munkarna meditationen, men om de inte är där brukar vi köra själva. Vi har gjort det så många gånger att vi kan det. Vi mediterar i upp till en timme.

Förändrat munkliv

Mullika växte upp på den thailändska landsbygden. I Thailand åkte familjen till templet ibland på ceremonier, men Mullika var inte så engagerad, säger hon. Här i Sverige finns ingen organisation som sköter templen, det blir upp till människor att själva skapa buddhistiska sammanhang. Det har fördelar, menar Mullika.

Här gör vi allt själva och då kan man komma nära munkarna, fråga saker och diskutera när man vill. Jag upplever att jag gör mer och är mer engagerad här.

Munken Phra Janthee Haiwang har varit i Sverige i tio år. Han upplever att det är otroligt stor skillnad på att vara munk i de båda länderna. Bland annat på grund av kylan. Buddhistmunkar har lovat att inte äga mer än sin munkkåpa och några få praktiska saker. De ska gå barfota, vilket kan vara utmanande. Mullika berättar att föreningens medlemmar köper en del vinterkläder till munkarna.

– De måste ju ha skor, jacka och mössa. Vi får tjata på dem att de måste klä på sig ordentligt.

Munkarna får egentligen inte heller hantera pengar. I Thailand kan det innebära att man, om man behöver resa någonstans, kan gå och ställa sig vid en tågstation och vänta på att någon ska erbjuda sig att köpa en biljett. En munk får inte be om det själv utan bara tacka ja om han får frågan. I Sverige skulle ett sådant system vara svårt att upprätthålla och föreningen har därför försett munkarna med bankkort som de kan använda för att resa.

– Men Sverige passar bra att meditera i, säger Phra. Det är så lugnt och fridfullt här.

Högtiderna lockar många

I tempelsalen i Folkets hus firas många buddhistiska ceremonier och thailändska högtider, till exempel nyåret song kran. Munkarna håller i ritualerna och Mullika berättar att många, både thailändare och svenskar, brukar delta. Många är intresserade och vill veta mer.

Den högtid som Mullika själv ser mest fram emot är khao pansa, den tre månader långa regnperioden som också kallas för vassa. Under khao pansa mediterar munkarna, mer än annars, och studerar buddhistiska texter. Vanliga utövare kan avlägga löften, ungefär som nyårslöften förklarar Mullika.

– Det är många som försöker göra något gott för sig själva under khao pansa. Till exempel att meditera varje dag eller att sluta röka. I Thailand är det många som avstår från alkohol under de tre månaderna.

Mullika ser den buddhistiska läran som ett verktyg för att leva ett gott och bra liv. Livet är egentligen ganska enkelt, menar hon. 

– På svenska säger man “som man bäddar får man ligga”. Det man gör gott gör att man får gott med sig, och tvärtom. Det finns förstås en djupare buddhistisk tanke bakom det, men enkelt uttryckt är det grunden. Att försöka vara tillfreds och nöjd med det man har. Meditationen gör det också enklare att hantera olika tankar. Man förstår livet mer och det blir enklare att leva.

– Vi har precis fått veta att vi får köpa Folkets hus, och vi hoppas på att i framtiden kunna starta ett meditationscenter här som är öppet för alla. Jag möter många som till exempel är sjukskrivna för sitt mående som söker sig hit för att meditera. Meditation är ingen medicin och kan inte ersätta behandling. Men många mår bättre av det, det hjälper dem att hitta ro och att hitta sig själva.

Text: Tove Näckdal

Foto: Harald Nilsson

Denna artikel var publicerad i Multireligiösa almanackan 2023.

#MA-redaktionellt