Min tro är mellan mig och Gud

Susheel Kaur är född i Malaysia och uppväxt i en indisk familj med ursprung från Punjab. Trots att de flesta människor från Punjab är sikher var inte Susheels föräldrar det. De trodde på Gud och besökte Gurdwaran på söndagarna men diskuterade inte religion på djupet eller såg sig som sikher. Hon beskriver sina föräldrar som ”moderna Punjabis” vars identitet var mer kulturell än religiös.

Vid 16 års ålder deltog Susheel i ett sikhiskt ungdomsläger. Det som lockade var alla roliga aktiviteter som dans, sång, lekar, matlagning, kampsport och det sociala umgänget.

– När jag anmälde mig till lägret tänkte jag bara att jag skulle få träffa killar. Men efter en vecka hade jag förändrats. Sikhismen gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, berättar Susheel.

Sikhismen gjorde ett väldigt starkt intryck på mig

Tre månader efter lägret, i samband med högtiden Vaisakhi, genomgick Susheel initieringsritualen Amrit Sanskar och blev fullvärdig medlem i den sikhiska gemenskapen. Vid ceremonin tar sig alla sikher ett ytterligare namn. Alla män får namnet Singh, vilket betyder lejon och alla kvinnor får namnet Kaur, vilket betyder prinsessa. Enligt Susheel är syftet med att alla har samma efternamn att ingen ska framställas som finare eller bättre än någon annan. Susheels inspirerade även sina två yngre syskon som snart efter henne genomgick Amrit.

Att vika en turban

Sikhismen är en religion med många konkreta uttryck, varav ett är turbanen. Enligt Susheel symboliserar håret en gudagåva och det är en viktig del av religionen att inte klippa det. Täckande av huvudet är en gest av respekt för Gud och skydd för håret. Att vika en turban från ett sju meter långt tygstycke är en symbol för andlig disciplin.

När Susheel var 21 år träffade hon Jassa Singh, en svensk konvertit som reste i Malaysia. Dom blev förälskade och hon följde med honom till Sverige. Flytten blev en kulturkrock. Vart hon än gick stirrade folk på henne, men hon fick mest positiva kommentarer från människor som undrade om hennes turban var ett nytt mode.

– Turbanen gjorde mig mer lekfull. Det går att göra så mycket med en turban, säger Susheel som gillar att experimentera med sina huvudbonader.

I Sverige fick hon jobb på Sensus, först som multireligiös guide, senare som receptionist och idag arbetar hon som koordinator och danslärare. Susheel och Jassa har idag gått skilda vägar, deras barn är vuxna och även om de valt att inte genomgå Amrit-cermonin har de med sig många av de sikhiska värderingarna. Båda har exempelvis en vegetarisk livsstil och sonen bär fortfarande sin Kara, den armring av järn som bärs av sikher på höger handled.

Bhangra och Bollywood

Susheel kommer från en indisk familj med passion för dans. Under sin uppväxt dansade hon ständigt, främst en fri form av Bhangra som har sina rötter i sikhismen och annan folkmusik från Punjab. När hon flyttade till Sverige ville hon dela sin dans med andra. Vid sidan om Sensus driver hon en egen verksamhet som dansinstruktör och erbjuder Bollywood- och Bhangra­inspirerade uppträdanden på olika företagsevenemang. Hon har även ett dansuppdrag på Kreativt center som drivs av Sensus.

– Varje onsdag leder jag en grupp synskadade i dans. Det är en unik, häftig och extremt inspirerande upplevelse.

I augusti 2020 fick Susheel en cancer­diagnos och behandlingen ledde till håravfall.

– Det var tungt att behöva raka av allt hår, jag hade inte klippt mig på 35 år.

Håret och turbanen var en stor del av hennes identitet och i väntan på att håret ska växa ut bär hon oftast en sjal.

– Jag kommer alltid bära någon sorts huvudbonad, sjal eller turban.

Den högtid som har betytt mest för Susheel är Vaisakhi eller Baisakhi som den även kallas. Den 14 april firar sikherna att den tionde gurun, Guru Gobind Singh, grundade det sikhiska brödraskapet ”khalsan” 1699. Vaisakhi är också en skördefestival. Och det är under Vaisakhi som sikher genomgår initieringsriten Amrit. Även julen är en favorithögtid men inget hon förknippar med religion.

– Julen har för mig alltid handlat om en tid då man är tillsammans med familjen.

De fem k-na

Centralt för många sikher är de fem heliga symbolerna, de fem k-na.

– Jag bär turban eller sjal och jag har min kara. Jag använder även min kangha (kam), men jag bär den inte alltid på mig. I början bar jag de konkreta uttrycken som en påminnelse och för att de gav mig disciplin. Men jag har alltid gjort det för min egen skull, inte för någon annan. Idag är det yttre symbolerna inte är lika viktiga för mig. Min tro är något mellan mig och Gud. Jag har Gud i hjärtat, avslutar Susheel.

Text: Fredrik Lundblad


Foto: Harald Nilsson

Denna artikel var publicerad i Multireligiösa almanackan 2024.

#MA-redaktionellt