Med utgångspunkt från den lilla, blå stol Cecilias pappa satt på som 3- åring i skyddsrummet under Helsingfors bombningar på 40-talet talar hon om vad som bär i livet, vad vi kan sitta på, när det är tungt. Vi får följa hennes pappas sista tid i livet, om sorg, saknad, men också hopp. Hon visar akvareller varvat med läsning av dikter till och spelar fiol till eftertanke och reflektion som speglar bilderna. Efter föreställningen blir det möjlighet till samtal. Är du intresserad av att veta mer vad Prästgården har att erbjuda? Läs mer på deras hemsida