Med fokus på inre omställning och existentiell hållbarhet

– I tider av kris är det kanske ännu viktigare att utforska samtidens inre landskap, både det individuella inre och det kollektiva inre, inledde Mikael Kurkiala, kulturantropolog vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.

Mikael fanns på plats för att genom hans forskning ge deltagarna perspektiv på de tendenser som är så kännbara i vår samtid, men som kanske är svåra att få fatt i med ord.

Han lyfte bland annat människans essentiella förmåga att besjäla världen och att vi i vår tid har besjälat marknaden samtidigt som vi har avsjälat oss själva; en så kallad omlokalisering av själen har skett.

– Vårt svar på vad en människa är, eller människans identitet, bidrar till att forma det samhälle vi varje dag bygger. Och idag lider vi av ett underutvecklat språk för oss själva som holistiska, som del av det hela. Vi är djupt frånkopplade oss själva och vår omgivning.

Han menar att många av de system som vi lever med och av har en inbyggd separation och fragmentarisering i sin själva essens, trots att vi är mer “uppkopplade” mot varandra än någonsin.

– Människan är det enda djuret som har ett existentiellt behov av att känna mening för att stå ut med att leva. Och mening uppstår när fragment sammanlänkas till helheter.

Världen angår oss

Så vad händer då när fragmentariseringen av tillvaron är så fundamental att den upplevs som det enda alternativet att organisera ett samhälle på? Mikael menar att det skapar en känsla av rotlöshet och hemlöshet.

– Människan är hemlös i den mening att hon är förfrämligad inför den egna världen, hon kan inte förstå den och upplever sig vara frånkopplad från omgivningen och platsen där hon finns.

Mikael nämnde upprepade gånger den tyska sociologen Hartmut Rosas resonansbegrepp som bland annat lyfter mänsklighetens förmåga att svara an, att ta ansvar.

– An-svar eller response-ability handlar om förmågan att höra världen tala till dig och att kunna svara på det ropet. Det handlar helt enkelt om att känna, emotionellt, att världen angår dig och att du angår världen.

Viktigt att våga stå kvar i skavet

Efter en förmiddag i kulturantropologins tecken bestod eftermiddagen av ett lite mer relationellt utforskande där Amanda Martling från Omställningsnätverket vägledde deltagarna in i den inre omställningsvärlden. Den inre omställningen är en omställning i hjärtat, i medvetandet, vårt sätt att tänka och i våra identiteter. Den innefattar således psykologiska, känslomässiga och existentiella perspektiv på omställningen.

– För att handla och förändra, behöver vi först våga stå kvar i det som känns, i skavet, sa Amanda.

– Den inre omställningen i stor mån handlar om att våga djupna i insikten om krisens allvar, fortsatte hon.

Hur återkopplar vi oss med naturen? Hur förkroppsligar vi insikten om att vi är en del av jordens gemenskap - att människan tillhör naturen snarare än motsatsen? Hur övar vi oss i att svara an när jorden ropar?

Enligt Amanda handlar det om att skapa kapacitet för att känna hela vårt känslospektrum. Den gröna omställningen blir, säger hon, inte särskilt grön om vi rusar in i den med samma fart och metod som skapade krisen.

– Ekofilosofen Joanna Macy pratar om hur vi kan se omställningen som ett äventyr och att en av de viktigaste pusselbitarna är att hitta vår flock att träda in i äventyret med.

Det handlar om kärleken till det levande

Amanda lyfte också perspektivet av att vi är alla olika och har olika axla roller i omställningen.

– Detta handlar om resiliens, att skapa motståndskraftiga lokala samhällen där olikheter tas tillvara på och där vi tillåts att vara hela människor, oss själva.

Att odla vår kollektiva förmåga att förhålla oss till en komplex tid är en oöverskådlig utmaning, men för att frigöra handlingskraft är det avgörande att vi efter att ha varit modiga nog att stå i sorgen och skavet kring krisernas realitet också kan se vad som finns bakom smärtan; nämligen omsorgen om och kärleken till det levande.

Våra känslor, menar Amanda, är en kompass och om vi tillåter dem att visa vägen kan vi tillsammans skapa samhällen som bygger på känsla av sammanhang snarare än separation.

Existensiell hållbarhet och andliga aspekter

Klimatdagen på Råda rum, strax utanför Göteborg arrangerades för medarbetare i Skara och Göteborgs stift av Sensus och hållbarhetssamordnare på Göteborgs stift. Samarbetet mellan oss gifter sig fint, inte minst med tanke på Sensus fokus på existentiell hållbarhet.

“Sensus är ett studieförbund som arbetar för en existentiell hållbarhet. Det handlar om människors relation till sig själva, varandra och den natur som vi alla är en del av. Sensus vill verka för att dagens och kommande generationers människor har tron och förmågan att ta till vara det egna livet och hela existensen. För en existentiell hållbarhet behöver vi odla vår förmåga att relatera till en komplex tillvaro - till det som inte så lätt låter sig förstås, men som vi ändå måste handskas med. “

Ovan citat är hämtat ur Sensus verksamhetsåtagande som ska vägleda vårt folkbildningsarbete framåt. Sensus ser det (livs)viktiga behovet av att se på och förhålla sig till vår tids stora frågor, där den ekologiska klimatkrisen är djupt sammankopplad med övriga samtidskriser, utifrån ett bredare perspektiv än vad den nuvarande politiska diskursen tillåter.

Det handlar om att gå från tal om hållbarhet till en praktik av kulturell omdaning. För att den omdaningen ska få fart behöver vi erkänna tillvarons existentiella dimension. Vi behöver återigen fråga oss själva och varandra de stora grundläggande filosofiska frågorna om vilka vi är, vilka vi vill vara och vad det är som är viktigt på riktigt.

Denna insikt finns även inskriven i Svenska kyrkans "Färdplan för klimatet", som är en rejäl handlingsplan för hur församlingar och pastorat ska möta klimatfrågorna i ord och handling. Förutom de tekniska och praktiska lösningarna kring energi, fastigheter och transport är ett av de stora effektmålen att kyrkan ska bidra till nödvändiga värderingsförändringar och lyfta de andliga aspekterna av klimatkrisen, inom kyrkan såväl som i övriga samhället.

Svenska kyrkan vill alltså fördjupa och tillgängliggöra ett perspektiv som erkänner människan som en del av en större gemenskap djupt sammanflätad med allt levande; en jordens gemenskap, helt enkelt.

För mer information om kyrkans nationella plan för klimatet, se här.

Lästips i ämnet

• Aktivt hopp (Joanna Macy)
• När själen går i exil av (Mikael Kurkiala)
• Där pendeln har sitt fäste (Mikael Kurkiala)
• Sånger från jorden - omställningen börjar inom oss (red. Amanda Martling och Elinor Askmar)
• Naturlagen (Pella Thiel och Henrik Hallgren)