Inte religiös – men gärna lite andlig

Det mångreligiösa Sverige kan föra tankarna till hinduiska kvinnor i färgstarka saris, mediterande buddhistmunkar, katolska mässor, kyrkor och moskéer. Mer sällan tar vi upp den svenska majoritetsbefolkningen, där en stor andel inte kallar sig troende eller religiösa överhuvudtaget. I Europabarometern 2005 sade endast 20 procent av svenskarna att de tror på Gud, lägst andel i Europa. I den internationella studien World Value Survey placerar sig Sverige som ett av de mest sekulära länderna i världen.

Gudlös och rationell

I boken Det gudlösa folket försöker religionsvetaren David Thurfjell förstå just denna stora grupp, som tidigare gått under radarn inom forskningen. Han menar att inställningen till religion bland annat har präglats av högkyrklighetens och frikyrkornas ganska stränga och snäva syn på vem som är religiös. Det räcker inte att ha kristendomen som sitt kulturella bagage för att kalla sig religiös eller kristen. Det räcker inte ens att vara medlem i Svenska kyrkan, vilket över hälften av den svenska befolkningen är. Religion kopplas snarare samman med dogmatism och fundamentalism, med människor som oreflekterat tar till sig färdiga paket av sanningar, med vidskeplighet och irrationalitet. Självbilden av Sverige som det modernaste och mest progressiva landet i världen spelar också in. Religion är något som många tycker hör till gångna tider, som vi lämnat bakom oss till förmån för rationalitet och upplysningsideal.

Ord som skaver

Men är det så enkelt? När Europabarometern ställde frågan ”Tror du på någon slags ande eller livskraft?” svarar plötsligt över hälften av svenskarna ja, näst flest i Europa. Kanske är det inte religion som fenomen utan själva orden religiös, kristen, troende eller Gud som har övergetts. Det är inte ovanligt att svenskar kan betona hur de inte är religiösa, samtidigt som de kan kalla sig andliga, trots att orden kan betyda ungefär samma sak. Att säga ”jag tror på något” verkar socialt accepterat så länge detta något inte identifieras med den traditionella kristna gudsbilden. Det som verkar ha hänt är att religion eller andlighet blivit mer individualiserat.

Om vi inte fokuserar på trosfrågorna utan på religionens funktion att skapa mening och sammanhang framträder en annan bild. Få svenskar går aktivt i kyrkan, men desto fler känner en vördnad och helighet i naturen. Få svenskar ber till Gud men desto fler ägnar sig åt yoga, meditation och annan självutveckling. Få svenskar firar jul i syfte att minnas Jesu födelse men julfirandet i sig är en närmast helig tradition som man inte gärna tummar på.

Religion och den andre

David Thurfjell pekar också på en fara med tendensen att hänföra religion till något som ”de andra” håller på med. Det blir då lätt att man hänför samma snäva bild av vem som kan kallas religiös på den som tillhör andra religioner. En överväldigande del av majoritetssvenskar fortsätter att vara medlemmar i Svenska kyrkan, döpa sina barn, sjunga kristna psalmer på skolavslutningar och fira kristna högtider utan att anse att man måste vara troende. Men när någon med muslimsk bakgrund bär slöja och firar ramadan ses detta som kopplat till dennes religion, med allt som följer av negativa associationer. Skulle vi skrapa lite under ytan är skillnaden kanske inte så stor. Och om vi kan förmå oss att vidga religionsbegreppet kan vi se hur behovet av helighet, längtan efter samhörighet, ritualer och sökandet efter meningsfullhet i våra liv verkar vara något allmänmänskligt som gäller de flesta, oavsett om man kallar sig religiös eller inte.

Text: Marcus Nilsson

Foto: Harald Nilsson

Denna artikel var publicerad i Multireligiösa almanackan 2023.

#MA-redaktionellt