Döden, döden, döden – att prata om det oundvikliga

– Döden, döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren inleda telefonsamtalen med sina systrar, för att snabbt få ämnet avklarat, berättar Anna Brorson, verksamhetsutvecklare på Sensus. Vi tänker alla på döden då och då, men det är sällan det finns forum för att prata om den. Därför har vi skapat denna samtalscirkel.

En central del av samtalscirkeln har varit att använda olika kulturuttryck som film, poddar och litteratur, vilket har gett deltagarna möjlighet att utforska ämnet ur olika perspektiv och på ett mer naturligt sätt. Varje träff inleddes med en digital föreläsning av en expert inom något område kopplat till döden.

Under den första träffen medverkade Philip de Croy, Sveriges enda thanatolog – ”dödsvetare”. Thanatologi är vetenskapen om döden utifrån medicinska, sociala, religionsvetenskapliga och psykologiska utgångspunkter. Han tog med sig deltagarna på en fascinerande historisk resa genom dödens roll i samhället.

– Det är som att vi har städat bort döden, förlorat vårt språk för den, reflekterade han, vilket satte tonen för att bryta tystnaden kring ämnet. Philips föreläsning belyste hur döden har flyttat från hemmet till institutioner och hur den ofta upplevs genom fiktion snarare än i verkligheten.

– Tillsammans kan vi bryta den destruktiva tystnaden kring döden, uppmuntrade han.

Den andra träffen gästades av Jakob Ratz Endler, en erfaren narkos- och intensivvårdsläkare.

– Att prata om döden med sina anhöriga är en kärlekshandling, sade han och uppmanade deltagarna att använda samtalen för att minska rädslan och oklarheterna kring livets slut. Jakob betonade att döden inte alltid är en fiende att besegra, utan en naturlig del av livet som kan fördjupa relationer och öka tacksamheten för livet.

Vid den tredje träffen, med temat "Döden och sjuksköterskan," delade Petra Hellberg med sig av sina erfarenheter av att vårda döende patienter.

– Palliativ vård bygger på en helhetssyn på människan, där både patienten och de närstående är i fokus, förklarade hon. Hon betonade vikten av att skapa en miljö där döden kan diskuteras öppet, och att vårdpersonal och närstående bör sträva efter att vara närvarande och modiga i möten med döden.

– Det är viktigt att vi som vårdpersonal vågar se någon i ögonen och stanna där, även när det är svårt, sade hon.

Utöver sin roll som samtalsledare tog Agneta Olsson även på sig expertrollen under en av kvällarna. Tillsammans med Grith Fjeldmose deltog de som officianter. Agneta verkar som präst och dödsdoula, medan Grith är operasångerska och borgerlig förrättare. Tillsammans gav de praktiska råd om vad som händer när en närstående går bort, diskuterade vilka beslut som behöver fattas och vilka frågor som kan uppstå, samt hur man bäst navigerar genom denna svåra tid.

Det är som att vi har städat bort döden, förlorat vårt språk för den.

Konstnären Jonas Liveröd, som länge fascinerats av döden och dess ritualer, bjöd in deltagarna till en värld där döden är både absurd och finurlig.

– Döden är sorglig och smärtsam och mörk, men den är också absurd, oväntad, finurlig, dyr och mycket annat, konstaterade han.

Jonas föreläsning visade på olika sätt att minnas och hedra de döda, från traditionella dödsmasker och postmortem-fotografier till moderna uttryck som att pressa aska till vinylskivor.

Samtalscirkeln har inte bara erbjudit en plats för allvarliga samtal, utan också skapat en stark gemenskap bland deltagarna.

– Det blev snabbt en väldigt fin sammanhållning och trygghet i gruppen, berättar Agneta Olsson.

Deltagaren Ulrika Fredh uttryckte sin upplevelse:

– Jag tar med mig en lätthet, en otrolig lätthet. Jag har varit som ett litet barn varje gång jag är här.

För många deltagare har cirkeln varit en katalysator för att ta konkreta steg i sina liv, såsom att diskutera sina önskemål kring döden med familjen och uppdatera testamenten.

– Under de här sex träffarna har det också spridit sig som ringar på vattnet att någon säger ja, jag ska genast gå hem och prata med mina barn, berättar Agneta Olsson.

Genom att erbjuda en trygg miljö för dessa samtal har cirkeln stärkt deltagarnas förmåga att hantera och diskutera döden i sina egna liv, och därmed gjort ett komplext ämne mer tillgängligt och begripligt. Samtalscirkeln har visat att samtal om döden inte bara är möjliga utan också nödvändiga för att förstå livet i dess helhet.