Allhelgona – en tid att reflektera över både liv och död

Sverige är ett land som i stor utsträckning är befriat från dödens realitet. I bemärkelsen att det här inte sker några stora svält- eller jordbävningskatastrofer och att vi i Sverige inte befinner oss i krig, även om krig och katastrofer tycks komma allt närmare. I vardagen sker döden snarare på hemmet än i hemmet, vilket var fallet förr, och ett vårdbiträde eller en undersköterska kan vara den som håller den döende i handen.

I vardagen sker döden snarare på hemmet än i hemmet.

– Därför har dagarna vid allhelgona kommit att bli ett allt viktigare tillfälle för oss att stanna upp och begrunda livet, minnas och vara tacksamma för det liv som är och har varit, säger Philip de Croy som är thanatolog, teolog med inriktning mot döden.

– Ett undantag var pandemin där döden plötsligt kom och trängde sig på i svenskars liv. Pandemin testade vår beredskap inför döden. Vi berövades ritualerna eftersom restriktionerna hindrade oss från att ha större begravningar och minnesstunder. Här finns en samhällsskuld som vi ännu inte har utrett konsekvenserna av. En begravning, och andra ritualer efter att någon har dött, är av stor betydelse för de efterlevandes sorgebearbetning.

Genom dödens nyckelhål

Vi möts vid Norra begravningsplatsen i norra Stockholm, precis i skarven mellan den judiska och den katolska delen.

– Jag gillar den här platsen för att den är en berättelse om Sverige. Genom dödens nyckelhål ser vi hur samhällsklasser möts. Från fattiga änkor till adel och högborgerlighet som ligger begravda på ”fåfängans kulle” som Strindberg har beskrivit det och där gravarna är som små hus i ett villakvarter. Här finns också det mångkulturella Sverige representerat, inte minst med de katolska och judiska avdelningarna, säger Philip och slår fast:

– Sedan är det en väldigt vacker och rofylld plats.

Allhelgonadagarna (alla helgons dag och alla själars dag) har kristna rötter. Men de allra flesta religiösa traditioner har någon eller flera ritualer med koppling till döden.

– Den tydligaste gemensamma nämnaren är ljuständning. Den tända, brinnande lågan eller tanken om livets låga och dess ändlighet finns till exempel i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk och zoroastrisk tradition för att nämna några.

– Döden är också universell, oavsett tro på en gud, flera gudar eller ingen gud alls. Vi måste alla förhålla oss till döden och kan ha en rad olika känslor inför den. Saknad, sorg, nyfikenhet, ilska, lättnad. Känslorna inför döden är lika komplexa som döden själv, säger Philip.

Vikten av tystnad

Philip de Croy benämner också vikten av tystnad vid döden. Eller snarare att urskilja konstruktiv och destruktiv tystnad.

– Att vara vid liv är på många sätt att vara med ljud. När någon dör tystnar det, vilket kan manifesteras genom olika tysta ritualer. En ljuslykta som stiger mot himlen, blommor som läggs vid en olycksplats, vatten som slår in mot en strand – ett ljus som tänds vid allhelgona.

– Men vi måste också bryta den destruktiva tystnaden. Den tystnad som handlar om att vi undviker att träffa de som sörjer ”för att de behöver få vara ifred”, säger Philip de Croy.

I nästa andetag berättar Philip de Croy om den judiska ritualen chevra kadisha.

– Då kommer hela communityt hem till den som sörjer. Lagar mat, städar, tvättar och sveper in kroppen och så vidare. Döden blir hela gemenskapens angelägenhet.

– Det är viktigt att komma ihåg att vi i Sverige har haft liknande ritualer och traditioner tidigare, till exempel likvaka, men som vi inte praktiserar längre.

Att få vila i skogen och bli ett med naturen. Det ser jag som en realistisk framtida begravningsform för skogsälskande svenskar.

Nya sätt att hantera döden

I det mångkulturella Sverige har också olika pragmatiska lösningar vuxit fram.

– Till exempel i hinduisk tradition är det den äldsta sonen, eller annan nära släkting, som ska tända kremeringselden. I Sverige är det inte tillåtet med den typen av öppen kremering, men istället kan hinduiska familjer få möjlighet att samlas på krematoriet och trycka på knappen för att starta kremeringsprocessen, säger Philip de Croy.

När han funderar över nya sätt att hantera döden ser han ett tyskt fenomen som nog skulle kunna slå rot även i Sverige.

– Skogsgravar. Att få begravas vid ett träd med sitt namn på trädstammen. Att få vila i skogen och bli ett med naturen. Det ser jag som en realistisk framtida begravningsform för skogsälskande svenskar.

Text: Wilhelm Blixt
Bild: Marcus Gustafsson, Harald Nilsson

#MA-redaktionellt