Bokaktuella Johanna Linder vill göra tolvstegsmetoden till ett verktyg i klimatkrisen

Vi som lever i den rika delen av världen är i stor utsträckning planetmissbrukare. Vi tar ut mer av jorden än den tål, genom hur vi reser, konsumerar och äter, men också genom våra värderingar, relationer och politiska val. I boken 12 steg för planetmissbrukare låter Johanna Linder tolvstegsprogrammet, som hjälpt många att bli fria från missbruk och beroende, bli ett sätt att möta den ekologiska krisen.

– Det händer att folk skrattar till när de hör ordet planetmissbruk. Men ganska snabbt börjar de flesta reflektera över vad det innebär. Många berättar då om hur de själva upplever omställning och förändring i sina egna liv. Det är från sådana samtal som jag samlat in de personliga berättelser som utgör en viktig del av den här boken, säger Johanna.

Johanna är verksamhetsutvecklare och projektledare på Sensus. Hon har en bakgrund som journalist och kommunikatör och har länge arbetat med mänskliga rättigheter, ekologi och klimat. Själv har hon erfarenhet av att ha genomgått ett tolvstegsprogram utifrån medberoende.

Studiecirkeln som blev till en bok

Idén till boken kom under en kurs i ekoteologi i Rättvik i februari 2024 som Johanna deltog i. En annan av kursdeltagare var Jenny Åkerlind, pedagog i Tyresö församling och numera på Pilgrimscentrum i Tyresö, som under ett samtal ställde frågan om man inte skulle kunna använda tolvstegsmetoden i omställningsarbetet. Johanna hakade på direkt, inte minst på grund av hennes egen erfarenhet av metoden, och tillsammans startade de studiecirkeln ”Tolvstegsgemenskap för planetmissbrukare”. Där växte materialet till boken fram.

– Folk öppnade sig väldigt mycket, vi gjorde det allihop. Det blev öppna samtal om vad som var svårt och vad som var entusiasmerande, och jag skrev som en galning för att dokumentera allt som sades, berättar Johanna.

Klimatengagemangets existentiella dimensioner

Boken väver samman klimatforskning, ekoteologi och ekofilosofi med berättelser från människor i omställning. Johanna menar att klimatengagemanget också behöver rymma de existentiella dimensionerna, och hon ger flera skäl.

Ett är glappet mellan hur vi lever och vad klimatet faktiskt kräver. För att nå Parisavtalets mål behöver utsläppen ner till två ton per person och år, medan vi i Sverige ligger på ungefär 7,5. Johanna beskriver att den vanligaste formen av klimatförnekelse inte handlar om att inte tro på forskningen, utan om att inte orka ta in den.

– Det kan kännas helt omöjligt och oöverstigligt. Då tror jag vi behöver vi gå ner till en själslig, känslomässig nivå där vi vågar titta på och möta våra känslor. Många kan också känna sig väldigt ensamma med de här känslorna, och därför behöver vi gemenskapen. Vi kan inte klara omställningen på egen hand, men tillsammans kan vi åstadkomma en förändring. Allt i tolvstegsprogrammet syftar till aktörskap, alltså förmågan att kunna agera, och den vägen går genom gemenskap.

Hon menar också att förändring som landar på ett djupare plan blir mer hållbar över tid.

– Jag tror att förändring ibland kan bli väldigt ytlig, som att man hakar på eller följer en trend. Man slutar äta kött en period när alla andra gör det eller slutar flyga när flygskam är uppe i samhällsdebatten. Men när det kommer ner till en mer existentiell nivå, då är det väldigt svårt att gå tillbaka till det man gjorde innan, säger Johanna.

En cirkel i taget

Johannas förhoppning är att boken kan bli ett första uppvaknande för människor och att den leder till fler samtal, gärna i studiecirklar. Därför har hon nu tagit fram ett studiecirkelupplägg som bygger på boken.

– Studiecirkeln är en så bra form för lärande! Det gör ingenting om man bara är tre, om man ändå har en grupp som man kommer tillbaka till varje vecka. Man kan jobba utifrån boken och frågorna om man vill, eller bara prata, säger Johanna.

Hon berättar om två vänner som kom fram till henne på gymmet dagen efter att de deltagit i hennes bokrelease. De hade stått och pratat om boken och den ene som tidigare inte varit särskilt intresserad av klimatfrågan, utan snarare tyckt att den var en ganska tråkig, verkade märkbart engagerad.

– Helt plötsligt var det inte en tråkig fråga längre! Utan någonting som rörde honom. Det är nog det bästa betyget jag har fått av min bok, att jag verkligen kunde höra hans engagemang, berättar Johanna.