Bild: Linnéa Jonsson
EFFIR – 10 år för mycket!
- Musik – Band och artister
I år firar EFFIR tio år som festival – från en spontan reunionfest i en skogsdunge till en av landets mest genuina kulturmötesplatser på landsbygden. Vi besökte Borkhult dagen innan årets upplaga och mötte några av eldsjälarna bakom festivalen som bjöd på en inblick kring skaparglädje, lust och varför de valt att engagera sig ideellt år ut och år in.
I skrivande stund är det torsdag, en dag innan festivalen drar igång, och vid festplatsen i Borkhult utanför Åtvidaberg pågår febril aktivitet. Runt 30 volontärer är på plats med byggen, logistik och scenteknik. Onsdagen gick åt till att hämta teknisk utrustning från Sensus i Norrköping, och nu riggas den stora scenen samtidigt som dekorationer och tyger hängs från dansbanans väggar och tak. I år firar EFFIR tio år som festival, och benämns skämtsamt som 10 år för mycket.
Den som väntar sig en traditionell festival, där musiken står ensam i centrum, blir nog lite förvirrad när man kliver in på området. Här delar musiken utrymme med annan kultur, med umgänge, lek och mys, och med möjligheten att själv vara med och skapa. EFFIR beskriver sig självt som anti-kommersiellt, en motpol till samhällets kommersiella strukturer. Det är gratis att besöka festivalen, samtidigt som besökarna uppmuntras att stötta genom festivalpaket efter eget tycke och smak.
Bakom festivalen står den ideella kulturföreningen EFFIR, som genomförde sin första festival i en skogsdunge i Stockholmsområdet 2017. Året därpå inleddes samarbetet med Sensus studieförbund, och utvecklingen av festivalen och föreningen har sedan dess gått hand i hand. 2023 flyttade festivalen till Borkhults festplats i Östergötland, och i år är det fjärde året på platsen.
För den som följt EFFIR länge är det både välkända och nya ansikten på plats denna torsdag. Vi passar på att prata med några av eldsjälarna om vad de ser fram emot i år.
Olle, styrelseledamot med ansvar för festivalens bokningar, har varit med sedan starten – fast helt av en slump.
– Jag ville egentligen inte vara med från början, men fick frågan om att göra en reunionfest med gamla Linköpingskompisar i Stockholm. Tanken var att göra det i Vitabergsparken, men det växte och flyttade till Farsta istället. De tjatade, och till slut blev jag med, berättar Olle.
De första åren var föreningen en liten kärna som planerade allt, men runt 2021 växte engagemanget och de insåg att de behövde bli fler och organisera sig tydligare över hela året. Den resan tog dem från ett litet open air till flytten till Borkhult 2023.
– Sex år av fest i skogen, med utmaningar kring ljud och bar. Nu har vi byggt upp något helt annat, de första åren var det så mycket slit, osäkerhet och stress. Vi började fundera på vilka vi egentligen gjorde det här för – många besökte oss utan att riktigt förstå vilka vi var. Då kändes det kul att åka ut på landet och göra något nytt, och kopplingen till Östergötland gjorde det naturligt att söka platser här, säger Olle.
Drivkraften är, enligt Olle, varken plikt eller tvång utan lust – lusten att skapa tillsammans och att träffas, många av oss ses bara en gång om året.
– Vi har lärt oss precis allt: hur man hanterar en artist, en skruvdragare, hur man lagar mat till 300 eller 600 personer, hur man drar en 16-ampereskabel. Olika personer har fört sina kunskaper vidare till andra. Kristoffer blev satt att vara ljudtekniker 2017 och har lärt sig det sedan dess, och jag har fått lära mig att söka bidrag och skriva ansökningar, precis som Edgar har lärt sig sociala medier, säger Olle.
I år ser han särskilt fram emot jubileet. Normalt får en artist bara spela på EFFIR en gång, men på grund av 10-årsfirandet gör flera undantag och kommer tillbaka.
– År 2019 tänkte jag: tänk om det kan bli en tionde gång! Hampus Carlsson var en av de första som spelade på EFFIR, och jag minns känslan av att han fick dansgolvet att kännas som en riktig festivalspelning. Nu ska han få göra det igen, säger Olle.
Jocelyn kom in i föreningen 2021, som gäst från början.
– En kompis hade varit på festivalen tidigare och bjöd med mig. Det lät kul, så vi åkte dit tillsammans – jag var volontär redan det året, i Sätra. Kultur ska finnas till för alla, och det är bäst när vi gör det tillsammans, säger Jocelyn.
Hon var först aktiv inom bar och mat, och jobbar i år med bokningar – hennes femte år i föreningen.
– Det är skönt för oss som arrangörer att ha kommit till en plats som Borkhult, med vatten och el. Ren lyx, och riktiga toaletter – stor skillnad mot de första åren. Nu är det nästan för städat! Alla nya medlemmar har kunnat bidra med sina egna erfarenheter, så festivalen fortsätter utvecklas och luckor täpps igen. Några har fått barn och varit borta ett tag och sedan kommit tillbaka, så det är en fin blandning av nya och gamla medlemmar, säger Jocelyn.
I år ser hon mest fram emot att stå i baren.
– Det händer alltid kul saker där, och man träffar så mycket folk! Och så förstås Elvis, vår mest återkommande artist, säger Jocelyn.
Kristoffer, föreningens ordförande, har också varit med sedan 2017.
– Vi var fyra personer som drog ihop det där första året, och jag var med som ljudtekniker. Jag pluggade in kablar utan att riktigt veta vad jag gjorde – det lät för jävligt, men folk dansade ändå. Jag gjorde till och med en film där jag sa "jag vet inte vad jag gör", som en kompis råkade se, och året därpå var han också med, berättar Kristoffer, som i år går in på sitt andra år som ordförande.
Resan från skogsfest till Borkhult beskriver han som fantastisk, osäkerheten de första åren var väldigt slitsam.
– 2018 blev vi av med vår dåvarande plats med en dags varsel. Karl Jonas på Sensus peppade oss att hitta en ny plats, och vi lyckades ställa om festivalen med kort varsel. Det var också det året tekniken blev betydligt proffsigare. Vi bad om hjälp, och många ryckte in när vi hade kris – det var fint att se, säger Kristoffer.
Han beskriver själva byggveckan som årets roligaste tid.
– Man umgås med människor man tycker om hela veckan, jobbar mot en gemensam sak och bara skapar tillsammans. Ingen kollar mejlen, eller gör tråkiga vardagssysslor den veckan, man är bara i festivalen. Det som kännetecknar EFFIR är en skaparglädje och en känsla av att få göra vad man vill, både inom festivalen och föreningen. Det påminner lite om burner-kulturen på det sättet – att alla kan bidra med sitt, vilket är svårare i det vanliga livet eller i mer kommersiella sammanhang där allt är så styrt, säger Kristoffer.
Flytten innebar en tillfällig nedgång, då föreningen tappade medlemmar som klev ur eller fick barn, men året efter kom många nya in och gjorde festivalen till sin egen.
– Vi gick från en ganska sluten styrning till en öppnare förening där fler kunde engagera sig på sitt eget sätt. Beslutet att öppna upp togs medvetet, men att kulturen blivit så öppen har mest skett organiskt, säger Kristoffer.
I år ser han fram emot att verkligen fira.
– Det är ännu mer uppstyrt än tidigare år, med extra allt för besökarna. Jag hoppas att vi kan ta in det, att besökarna ska känna "wow, det här vill jag vara en del av" – men också att vi i föreningen verkligen ska fira för vår egen skull, säger Kristoffer.
Vi träffar även Iris och Saga tillsammans. Iris är i år kommunikationsansvarig, men har bytt ansvarsområde nästan varje år sedan hon kom in 2021 – bokningar, sponsring, och nu kommunikation.
– Jag pluggade kulturproduktion under samma period, så det har varit kul att prova olika områden längs vägen. Det är fantastiskt att EFFIR är en sådan plats där den friheten finns. I år har jag fokuserat mycket på texter och bollat mycket med vår designer. Jag är också platsansvarig för vandrarhemmet och håller koll på körschemat under festivalveckan, säger Iris.
Hon beskriver EFFIR:s grundtanke enkelt:
– Tanken är att göra det på det roligaste sättet, inte det mest effektiva. Jag ser mest fram emot Nanobii i år – riktig fjortisdunk, säger Iris.
Saga har i år skalat ner sitt engagemang för att fokusera på bygg och dekor samt föreningens studiecirklar, efter tidigare år med bland annat transport.
– Jag var med redan de första två åren, som volontär, och tyckte det var jättekul att skapa tillsammans med vänner. Jag trodde först att det fanns en uttänkt plan för hur allt skulle bli, men det fanns det inte. Det är fritt att skapa, med en mentalitet i gruppen om att säga ja till nya idéer – samtidigt som ingen förväntar sig att någon annan ska genomföra ens idé. Man kan ge tips och råd, men aldrig slå ner någon annans idé med ett "kul idé, men du gör det fel". Det är den andan som gör EFFIR till EFFIR, säger Saga.
I år ser hon fram emot besökarnas reaktioner på det nya chill out-området som blir i två våningar.
– Förra året såg vi glittrande ögon när folk upptäckte hur vi utformat området. Förhoppningsvis toppar vi det i år, säger Saga.
De senaste åren har EFFIR även byggt upp utbyten med festivalarrangörer i andra länder, med stöd bland annat från Svensk-isländska kulturföreningen. I år finns besökare från Island, Finland och Litauen på plats, och föreningen är inne på sitt andra år med ett nätverk för att främja kultur- och kunskapsutbyte mellan länderna.
– Jag har varit med på utbyten i Island förra året och i Finland i år, och märkt att jag gillar att vara anledningen till att saker händer. Att bara vara besökare utan att engagera sig är inte lika kul – på EFFIR går det att engagera sig även som besökare. Under studiebesöken har vi haft mycket samtal om liknande utmaningar, och bytt kunskaper, arbetskraft och musiktips, säger Saga.
Vanessa är på EFFIR för första gången, som partner till en av de aktiva i föreningen. Hon bor i Malmö och är i år bara engagerad på plats, inte i förarbetet.
– Det är som en stor liten fest. Många engagerar sig, och det är kul med volontärarbete där folk lägger ner tid och omsorg för att det ska bli bra. Jag rycker in där det behövs just nu, men vet inte riktigt i vilken form jag vill engagera mig framöver – jag vill gärna lära mig mer om hur allt funkar, säger Vanessa.
Hon ser mest fram emot musiken, och att se vilka besökare som dyker upp.
– Det är som en mötesplats. Kul med en festival med de minsta artisterna – litet och genuint, säger Vanessa.
Det som började som en reunionfest för gamla vänner har på tio år vuxit till en förening där nya och gamla medlemmar lär av varandra, år efter år, med skaparglädje i fokus. Imorgon drar festivalen igång på riktigt. Kanske är tio år för mycket, precis som årets tema säger. Men känslan här idag viskar om något annat: det här är bara uppvärmningen inför nästa tio.
Nyfiken på hur festivalen blev?! Eller blir du sugen på att besöka den nästa år? Kolla in föreningen arbete via deras hemsida och sociala medier.