Existentiell hållbarhet med Pella Thiel

Pella Thiel är ekolog, författare, utbildare och småskalig jordbrukare. Hon har länge intresserat sig för paradigmskiftande idéer som påverkar hur vi uppfattar oss själva och världen. Hon har varit med och grundat svenska delar av internationella nätverk som End Ecocide Sverige (arbetar för storskalig miljöförstöring som internationellt brott), Omställningsnätverket (den svenska delen av Transition Network) och Rädda Regnskog. Hon är även sakkunnig inom UN Harmony with Nature, verksam som lärare i ekopsykologi för Lodyn och föreläser regelbundet vid flera svenska universitet.

Måndag den 10 november gästar hon Vakna med Sensus under Sensus existentiella hållbarhetsvecka för att prata om vad existentiell hållbarhet kan tänkas vara.

Begreppet "existentiell hållbarhet" är relativt nytt – hur skulle du definiera det och på vilket sätt skiljer det sig från det traditionella hållbarhetsbegreppet?

– Begreppet ”hållbarhet” är i sig ganska nytt och det rör sig bekvämt inom ett samhällssystem som har blivit destruktivt, som förstör sina egna förutsättningar. Som hållbarhet oftast tolkas innebär det att detta system ska kunna fortsätta. Existentiell hållbarhet tolkar jag som ett mycket djupare perspektiv, som handlar om att undersöka vilka vi är, hur världen ser ut, villkoren för existensen. Ett sådant perspektiv är nödvändigt eftersom den ekologiska krisen har sin rot i ett dysfunktionellt sätt att uppfatta världen. Det är ett transformativt begrepp och därmed faktiskt den enda intressanta dimensionen av hållbarhet, om man nu vill fortsätta att använda det ordet.

Existentiell hållbarhet tolkar jag som ett mycket djupare perspektiv, som handlar om att undersöka vilka vi är, hur världen ser ut, villkoren för existensen. Ett sådant perspektiv är nödvändigt eftersom den ekologiska krisen har sin rot i ett dysfunktionellt sätt att uppfatta världen.

Du har beskrivits som intresserad av "paradigmskiftande idéer" – vilka sådana idéer anser du är mest avgörande för att förändra vår relation till planeten?

– Förståelsen att det mänskliga samhället är en del av en levande värld är grundläggande för mig, och den idé som jag tror mest på för att komma dit är naturens rättigheter. Den idén är en bra hävstång; den skapar förutsättningar för en massa annat som behöver hända.

Som ekolog och ekopsykolog, hur ser du på kopplingen mellan psykologiskt välmående och ekologisk hållbarhet?

– Eftersom vi är en del av det levande sammanhanget, vare sig vi förstår det eller inte, så mår vi i längden dåligt av att vara skilda från naturen. Separationen från naturen har beskrivits som en slags galenskap, och den får oss att kontrollera och dominera naturen. Så helandet går åt båda håll, inåt och utåt. Att förstå sin delaktighet i något som är så mycket större än en själv ger en känsla av sammanhang, vilket får oss att må bra och hjälper oss att verka för hälsa i hela systemet. Att tillbringa tid i naturen hjälper oss både med den förståelsen och är den bästa medicinen mot psykisk ohälsa.

Eftersom vi är en del av det levande sammanhanget, vare sig vi förstår det eller inte, så mår vi i längden dåligt av att vara skilda från naturen.

Vilka existentiella insikter tror du att vi behöver göra som samhälle för att kunna hantera klimatkrisen och den ekologiska kollapsen?

– En forskare i psykologi, Tim Kasser, har sagt att det viktigaste vi kan göra är en daglig meditation över vår egen död. För det separerade självet slutar allt med döden. Det är väl därför det finns en besatthet vid att leva i 200 år, att se åldrande och död som en sjukdom. För den som ser sig som en del av livet är döden en förutsättning för att livet ska fortsätta.

Du har varit involverad i flera internationella nätverk – hur ser du på balansen mellan global aktivism och lokalt förankrat arbete?

– Det är lätt att känna sig ganska liten och obetydlig i ljuset av helt överväldigande utmaningar. Att vara en del av ett nätverk som omfattar människor med väldigt skilda erfarenheter som strävar efter samma sak ger perspektiv och styrka, särskilt när man kanske inte möter så värst mycket förståelse på hemmaplan. Men jag tror att vi människor med vårt begränsade perspektiv behöver sammanhang man kan överblicka och ha fysiska relationer med. Det är där det stora arbetet sker. Framtiden är lokal, med global medvetenhet.