Fjällbacka – första hamnstoppet

Vårt första hamnstopp – lärkurvan är brant och hundratals frågor ska besvaras. Den vanligaste frågan från kajen är: VAD ÄR DET HÄR?!? och den rådande känslan besökarna förmedlar är FÖRUNDRAN. ”Hur kommer man på en sån idé?”, ”Hur bygger man en sådan… sak?”, ”Var kommer den ifrån?”, ”Vad händer nu?…

Och samtalen avslutas med: – Det här var väldigt, väldigt fint.

- - -

När jag sitter ombord och reflekterar kring Hopp – och den vansinniga kraftansträngning som krävs för att först skapa och sedan turnera med en 50-tons katedral med 200 kvadratmeter segelbara takpannor av fisklådor från Bohusläns stränder – så tänker jag att detta vansinnet bygger på grundvärderingen HOPP till skillnad från den förtvivlan som möter mig i nyhetsflödena hela dagen. ”Positiv galenskap” kallas den i Håpets hemmahamn Isegran. Mer av det, tack.

- - -

Dag nio: Fjällbacka.

Jag simmar i människohavet. Dagen börjar och slutar i en tyst katedral, som under de ljusa timmarna förvandlas till ett myllrande korallrev fyllt med mänsklig förundran. Den här första programlagda helgen i Fjällbacka fungerar precis så som alla inblandade drömt om när vi under vintern och våren funderat och filat på våra respektive bidrag till pilgrimsseglatsen. Aktiviteterna i och runt katedralen blir en mosaik, som nu när jag skriver om det får mig att tänka på ett körverk där katedralens mosaiktak är partituret. Tillsammans uppför vi det verk som Håpets katedral bär noterna till. Jag är en del av det motivet.