Från sidoprojekt till New York
- Musik – Band och artister
Genom Sensus får band och artister möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, bygga nätverk och förstå musikbranschens strukturer. Wolfschmidt är ett av banden som tagit kliv från nyfiken experimentlusta till internationella scener. Här är deras berättelse – om slumpen som satte allt i rörelse och om vägen vidare.
Det började nästan av en slump.
När Elin tog med en engelskspråkig låt till repetitionen i ett svenskspråkigt band väcktes något nytt. Samtidigt hade intresset för inspelning och produktion börjat gro. Låten spelades in, släpptes mest på skoj – och blev singeln You&I. Snart följde Difficult Mind, Clever och Suffocated. Det som först var ett sidospår började ta form.
Vänner ville vara med. Plötsligt fanns ett band. Och en scen.
Drivkraften var från början ren nyfikenhet: Vad kan vi skapa tillsammans? Med tiden har det fördjupats till ett utforskande av hur existentiell frustration kan kondenseras till musik som andra känner igen sig i. Där de tidiga åren präglades av sökande, är Wolfschmidt idag råare, mer kompromisslösa. Elins luftiga sång svävar nu som kontrast mot ett brusigare, mer intensivt ljudlandskap. Texterna har rört sig från det mellanmänskliga till större frågor – mänskligheten, absurditeten, den kollektiva personligheten och individens kamp i allt det där.
De där ögonblicken när man förstår att något håller på att hända kom stegvis.
En okänd person längst fram på Pustervik – iklädd bandets t-shirt och med full inlevelse – blev ett första tecken. Senare blev han bandets gitarrist. Genom Sensus fick Wolfschmidt möjlighet att åka till Stockholm och förband åt Punchlove från Brooklyn. Därefter kom Europaturnén. Nu väntar New York – där just Punchlove lånar ut instrument så att spelningen överhuvudtaget ska bli möjlig.
Det är inte längre bara de som hör av sig för spelningar.
Sensus Case – ett kliv upp
Mötet med Peter “Peno” Nordenström genom Sensus Case blev ett tydligt steg framåt. Konkret handlade det om struktur – hur man planerar släpp, hur man tänker strategiskt kring sin musik. Men kanske ännu viktigare var insikten att “branschen” inte är en ogenomtränglig vägg, utan människor. Hjälpsamma människor.
Sensus Talks har gett ytterligare perspektiv. Inte bara genom föreläsare som Hilma Kekkonen Orrell och Petter Seander, utan genom möten med andra musiker i Göteborg. En gemensam förståelse för bokares, PR-personers och ljudteknikers perspektiv – vad de behöver, varför svar ser ut som de gör, och vad man faktiskt inte behöver oroa sig för.
Att senare själva få sitta i panel och dela erfarenheter blev ett kvitto. Kunskap som växt fram genom trial-and-error kan bli värdefull för andra.
Europasvängen och stresstestet
Ett av de starkaste minnena är från Sonic City i Belgien. En tidig eftermiddagsspelning inför vad de trodde skulle bli en tom lokal – som fylldes av 400 nyktra musiknördar. Turnéns sista och bästa spelning.
Att vara osignade på showcasefestivaler innebär dock en balansgång: att både vara artist och affärsperson. Ska man nätverka – eller ladda för att leverera på scen? Samtidigt blir turnerandet ett stresstest av relationerna. Åtta timmar i bil avslöjar allt. Kompromisserna, toleransen, acceptansen. Det har gjort dem mer avslappnade med varandra – och påverkat skapandet i en positiv riktning.
New York och nordisk svärta
I vår väntar New York. Känslan är overklig. Förberedelserna är nedskalade – inga egna instrument, trumset byggda av kuddar på hotellrum och akustisk elgitarr på torra repetitioner.
Vad hoppas de att publiken tar med sig?
Nordisk melankoli. Existentiell svärta. Lite blodsmak i munnen.
Kompromisslös energi
Som trummis beskriver han sitt uttryck som kompromisslös energi. En påminnelse om att det finns något bortom vardagens byråkratiska tråcklande. Att man faktiskt får slå så hårt man vill på en cymbal – även om ljudteknikern protesterar.
Det kanske inte minskar mailkorgen. Men det känns viktigare.
Råd till andra band
Ett råd till unga band?
Lita på att dina idéer är värdefulla. Ta dem på allvar. Njut av arbetet som krävs.
Perfektion är inte det viktiga. Det viktiga är att fungera tillsammans, vara synkade kring ambition och riktning – och ta hand om varandra.
Om fem år hoppas Wolfschmidt ha släppt fler skivor, turnera vidare och lyfta andra band längs vägen. Japan finns med i drömbilden.
Drivkraften är ändå enkel: att få fortsätta spela, skapa och utvecklas. Så länge det är möjligt – är det nog.