Bra skor, gärna flera par, en handkassa i reda pengar och EU-kort från försäkringskasan. Det är några av de handfasta råd Barbro Fellinger ger deltagarna i den studiecirkel hon leder inför en tolv mil lång pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i Spanien. Men innan resan dit ska de tillsammans provvandra de 14 kilometrarna mellan Växjö domkyrka och Vederslöv.

Det är nu andra gången Barbro Fellinger, pensionerad präst, åker med en grupp för att pilgrimsvandra de tolv milen mellan Sarria till Santiago de Compostela. Sex dagar har man på sig. Förra året var de 25 som gick, i år blir man 18. Och precis som förra året förbereder man sig genom en studiecirkel.

   - Vid första träffen kom det mycket att handla om mina egna erfarenheter av Spanien, kring sedvänjor, mat och vad vi var med om under förra vandringen. Andra gången pratade vi skor och om vikten att sköta om sina fötter, om våra förväntningar inför och om vad en pilgrimsvandring kan vara. Ikväll kommer det att handla om pass och pengar och vikten att ha med EU-kortet från försäkringskassan ifall någon skulle bli sjuk, berättar Barbro Fellinger.

   Vi träffas i Sensus lokaler i Växjö ett par timmar innan studiecirkeln ska börja och hon berättar att det också var här tanken på att leda en pilgrimsvandring kom upp.

   - Jag var här i ett annat ärende när Britta Lindberg, som är verksamhetsutvecklare på Sensus, plötsligt frågade hur det var med mina knä. Jo tack, de sköter sig bra, sa jag. Sedan frågade hon om jag brukade promenera mycket och så kom till sist frågan om jag ville leda en pilgrimsvandring.

   Barbo Fellinger säger att hon är glad att hon tackade ja.

Viktigt med vilopauser

- Hur har det gått med promenerandet sedan sist?

   Barbro Fellinger låter frågan gå runt till deltagarna i studiecirkeln. De flesta har gått en hel del, andra har legat sjuka i influensa och inte kunnat promenera alls och någon har gått mer än vad som kändes helt bekvämt.

   - När man går långt är det viktigt att ta pauser, minst tio minuter långa, och helst ska man passa på att lufta sina fötter. Vi kommer att gå 15-25 kilometer om dagen och det får ta åtta timmar, så vi har gott om tid för att vila då och då.

   Barbro Fellinger berättar att varje morgon inleds med en samling om pärlorna i Frälsarkransen. Därefter är var och en fri att gå som man vill, helt på egen hand, två och två eller i grupp. Först på kvällen samlas man alla igen, för att äta middag.

   Hon säger att friheten att disponera sin egen tid var något som deltagarna i förra årets grupp uppskattade väldigt mycket. Hon berättar också att de vandringar hon leder är lite av light-versionen av en pilgrimsvandring, eftersom större delen av deltagarnas packningar transporteras mellan hotellen med bil.

   Däremot rekommenderar hon inte att man själv låter sig transporteras på det viset, för då får man troligtvis inget pilgrimsdiplom.

   Vid starten får var och en ett pass som man fyller på med stämplar under vägen, i kyrkor, restauranger och hotell. Har man väldigt få stämplar på slutet uppstår ju lätt misstanken att man tagit sig fram på annat sätt än till fots.

Bad att få bli döpt

Driftkraften att pilgrimsvandra skiljer sig naturligtvis från person till person.

   - Jag har funderat rätt länge på att göra det, men dragit mig för att vandra helt på egen hand. När jag sedan såg i Sensus kursprogram att man kunde göra det i grupp kändes det mer motiverande. Jag tänker mig att det nog kan ge en inre frid, som känns bra när tillvaron i övrigt är så uppspeedad, säger Ann-Sofie Rhenberg, en av deltagarna i studiecirkeln.

   I mitten av april ska hon och de övriga provvandra de fjorton kilometrarna mellan Växjö domkyrka och Vederslöv.

   Barbro Fellinger säger att det kan uppstå många intressanta samtal under vandringens gång, men att hon också rekommenderar att man prövar att vandra i tystnad.

   - Samtidigt ska man veta att det kan finnas en risk med det, för i tystnaden kan tankar och känslor man förträngt komma upp. Jag tänker att skulle det hända någon är det kanske bra att ha med sig en präst som har tystnadsplikt.

   För hennes egen del säger Barbro Fellinger att den starkaste upplevelsen från förra årets vandring var när en av deltagarna kom fram till henne och frågade om hon kunde få bli döpt.

   - Vi höll en mässa under bar himmel där jag döpte henne. Det kändes stort. Väldigt stort, säger Barbro Fellinger.

Text och bild: Torsten Sundberg